Vad är det som gör att man känner så starkt för sina barn?
Vad är det som driver en till att göra vad som helst för sina barn?
Jag mår ibland dåligt över att mina känslor för mitt barn håller på att svämma över. jag har ett allmänt abstinent efter att få känna närhet av min son.
Detta har aldrig hänt förut. Jag har aldrig varit i närheten av att känna mig så maktlös och i händerna på någon person tidigare.
Hur kommer det sig?
Finns säkert många teorier. Men jag är helt övertygad om att det inte handlar om en kemisk länk då detta skulle betyda att barn som blivit förbytta eller bortadopterade skulle få mindre kärlek och det tror jag inte på för en sekund.
Det måste handla mer om man ansvarar för en person som ska växa upp och bli en liknelse av en själv och som kan formas av dig till en individ som kanske inte blir ett föredömme för omvärlden.
Det enda jag vet är att min kärlek är starkare något jag tidigare känt och det är fakta, resten är spekulationer och åsikter.
Men intressant är det.
Jag tror att det som känns så bra för oss föräldrar (speciellt i början) är att våra barn älskar oss villkorslöst, vilket vi inte gör själva, så de ger oss den kärleken vi inte ger till oss själva, "fyller våra hål" så att säga.
SvaraRaderaDet som vi får se upp med att verkligen arbeta på att hela våra negativa sidor så att de inte passas ned till barnen.
Men det är ju också något speciellt med en bäbis som inte klarar sig själv och att ge omhändertagande är en speciell känsla.
Jag tycker att det viktigaste vi kan göra när vi "lär" våra barn är att de skall följa sin egen vägledning om vad som känns bra för dem eller inte. Om vi hela tiden säger vad de skall göra och de inte får testa sig fram och komma fram till sina egna vägar så kommer de alltid att vara beroende av dig (skulle du vilja vara det till dina föräldrar?). Om vi istället lär dem att följa vad de tycker om och vända sig ifrån det som de inte tycker om då kommer de dels att vara lyckligare men också känna sig fulla av skapandekraft i livet.
Bara mina två ören... ;)
Det är nog oxå så att man inte ens med all litteratur i världen kan förbereda sej för detta med föräldraskap. Man blir helt enkelt tagen på sängen. Jag minns fortfarande blicken i sambons ögon när vår första son kom ut, Det var äkta kärlek det. Och nästa blick var när hon ställdes inför faktum att vi skulle få ta med oss honom hem. Fantastiskt, helt fantastiskt.
SvaraRadera